Feltarbeid i bilder2 2009

Under turen ner från Dividalshytta mot Divielva passar Andreas på att måla in den högst belägna furuen vi fann. Stubbar och rester efter döda furuer tyder på att furuen en gång i tiden växte högre upp på sluttningen än idag. Kanske tog köldperioden på 16- och 17-hundratalet knäcket på dem. Med ett varmare klimat i framtiden kan vi räkna med att de på nytt börjar växa högre upp på sluttningen.

En förnöjd Andreas poserar bland nyupptäckta barkespor. Dessa fann vi i stor mängd utmed bäcken som rinner längs stigen mellan Divihytta och Divielva.

Nere vid Divielven får vi denna klassisk vy nedöver Dividalen. Fjellet till vänster är Bærhaugen, i mitten Skrubben och till höger Anaskåla.

Rester efter en samisk njalla (tror vi) i närheten av Divielva. Den tyder på att det fanns en samisk boplats i närheten en gång i tiden. Notera det uthuggda jacket nede till vänster på furua. Uppenbarligen har den en gång hållt uppe en struktur som nu rasat samman.

I området finner vi också rikligt med barkspor. Det torra klimatet i Dividalen gör att döda träd kan ligga längen innan det ruttnar bort, vilket ju är bra då vi kan finna rester av bakespor som den här. Foto A.K.

Efter mycket letning fann vi äntlig en myrmark med uppåt en meter djup torv. På bilden ser man röret som vi sedan hamrade ner och grävde. Inne på labbet skall vi sedan såga itu röret och analysera pollen som avlagrat i myrmarker, de djupaste delarna kan vara flera tusen år gammalt.

På väg nedåt Dividalen igen. Här en kort paus för att reflektera över landskapet.

Dag 3: Vi ville också provta en myrmark i närheten av de gamla slåtteängarna utmed Divielva runt gården Frihetsli. Efter tips från Torgeir Frihetsli forceras här Divielva på jakt efter en lämplig myrmark som skall finnas på andra sidan.

Det var denna myrmark det var vi letade efter. Då vi inte fann något annat namn döpte vi den till Björkmomya efter en närbelägen insjö. Bönderna på Frihetsli brukade här samla sennagress som de brukade i skorna på samma sätt som samerna.

 På tur uppåt Skakardalen på jakt efter flera barkspor. Foto A.K.

I området från ventebua uppåt Skakardalen har det pågått plockhuggst under lång tid och man kan se flera generationer av avverkningsteknik. Här ett furua som huggts ned med yxa, antagligen någon gång på slutet av 1800-talet. Tyvärr har denna avverkning gjort att det är få gamla träd igen och därför liten chans att finna några barkspor.

 Här har Andreas fått ögonen på ett intressant gammalt träd som möljigen kan ha barkspor.

Två av de ytterst få barksporen vi fann i området, och Andreas var inte sen att få fram borren. Trots att stubben var ihålig verkar den ha tillräckligt tjock ved för att det skall gå att datera barksporet.